Ytterligare en vecka utan träning har passerat. Jag vågar inte ens börja.

Jag slits mellan en längtan att känna kraften i kroppen och orkeslösheten i densamma. Jag drömmer om att delta i lopp, samtidigt som jag våndas över hur tungt och varmt det är att överhuvudtaget röra mig.

Min saknad efter att känna fysiskt välbehag är så stor men kvävs ändå av det tunga motståndet som hindrar mig från att resa mig ur soffan.

Att byta om till löparkläder är ett oöverstigligt problem.

     Värst är behån. Jag har köpt den största sportbehån som finns att uppbringa - via nätet från utlandet. Den är så trång att min dåliga kondition gör att alla mina krafter går åt till att få den på mig.

     Den knäpps med elva hyskor och hakar mitt fram. Jag tar på mig den som en väst och tar en djupt andetag och med all min kraft drar jag ihop nederdelens breda resårband och kämpar för att få in den nedersta haken innan jag måste dra efter andan. Ibland går det på första försöket, ibland andra eller tredje. Då befinner jag mig i följande läge:

Härifrån följer det tålamodsprövande arbetet med att hyska i resten av hakarna. Med kraft i arm och ett stadigt grepp om vardera kupan klämmer jag ihop brösten, inte helt utan obehag, och försöker hitta hakarna, en efter en, nedifrån och upp. Halvvägs färdig släpper jag behån för att lägga brösten tillrätta innanför det tjocka tyget. När jag äntligen fått på mig behån och dragit den tillrätta runt om är jag svettig och har en puls på 120. Allting skaver. Plåga uppstår vid varje andetag.

Ovanpå detta ska sedan en alltför tajt tröja. Den sluter åt i halsen så att jag inte får luft. Hålen för ärmarna skaver och följer inte på något sätt min kropp. När jag rör mig klättrar tröjan upp över buken och lämnar hela magen bar.

Jag mår nu illa av värmeslag och stoppar ner benen i ett par tajts. De räcker inte upp i midjan riktigt, utan kasar ner över höfterna.

Pulsband är inte att tänka på. Mer åtsittande skavande attiraljer orkar jag inte ha på min kropp.

Strumpor och skor finns i alla fall i rätt storlek och passform och är därför rena barnleken att få på.

Med allting stramande, skavande, svettigt, obekvämt och kväljande ger jag mig ut på en runda. Det finns inget som helst motiverande eller lustfyllt med detta.

     Det är ett konstant obehag tills jag får komma tillbaka och slita av mig alla kläder, försiktigt med barnolja duscha kroppen, fylld av röda skavsår och avsluta med att smörja med svalkande aloe vera-gel och trä ett nattlinne av bomull över mig och låta kroppen vila och läka.

Det är såklart jobbigt att springa, ja att ens hasa fram i långsammaste joggfart, när man är både tung och otränad. Men det är en barnlek jämfört med den plåga kläder med felaktig passform och för liten storlek åsamkar mig, både före, under och efter träningspasset.

Hur ska man kunna springa maraton så länge löparkläder inte tillverkas i storlek 48/50 för damer?

När jag började skriva den här bloggen visste jag av egen erfarenhet att jag är en person som ger upp, en som misslyckas. Vilket härmed är bevisat. Igen.

Förtvivlat och med skammens rodnad över hela kroppen och med sorgtyngd själ läser jag från den 15 juni 2008:
"Idag startade jag på min väg mot maraton genom att springa ett träningspass på 2 km. Det tog 15.38 minuter.  Detta är mitt utgångsläge. Det är max vad jag klarar av just nu."

samt

"... den senaste tolvmånadersperioden har jag bara löptränat i snitt 1 - 2 gånger per vecka. Och de senaste sex veckorna har jag inte tagit ett enda steg. Varför inte det? Ingen aning. Jag har bara inte kommit mig för. Däremot har jag gått upp i vikt. Så till den milda grad, att tyngre än jag är i dag, har jag aldrig varit tidigare. Och då har jag ändå varit tung i många år. Min övervikt är 20-40 kilo."

Idag - ett år och 11 månader senare önskar jag att jag hade haft ett så fint utgångsläge.
     Samma två kilometer avverkades häromdagen på 18.33 minuter. Senaste året har jag sprungit totalt 15 mil och några 1-2 gånger i veckan är det då rakt inte tal om. Inte ens 1-2 gånger i månaden.

     Vikten har ökat ytterligare 10 kilo och trots att jag alltid varit tjock så är det först nu jag på riktigt anser mig vara en riktigt fet människa. Ni vet en sådan där som pustar när hon mödosamt reser sig från soffan. En som inte kan böja sig ner och plocka upp en tappad vante från marken utan stora, stönande besvär. 
     Inte en enda av min träningsjackor går att stänga. Inga blixtlås går igen runt byst och buk. Att försöka få på sig, den största, sportbehån kräver armstyrka och god kondition.

Konditionen är under alla gränsnivåer för ohälsa som finns, vilopulsen hög och benen fulla med mjölksyra vid minsta trappsteg. Att kliva upp på en trottoarkant är jobbigt.  

Och ändå. Nu ska jag springa maraton. Fast jag inte alls vill. Men för att jag måste.

Jo, det skulle jag verkligen. Så var ju tanken hela tiden. Maratonsträckan ska avverkas, oavsett tid, men helst på ett riktigt maratonlopp och på utsatt maxtid. Varför då? Det kan man undra. Maraton är väldigt långt. Det är jobbigt att köra bil fyra mil. Så varför ens försöka göra det till fots? Svaret är, som alltid: för att jag måste.

Nu är det ett år och nio månader sedan jag senast skrev ett inlägg i den här anonyma bloggen. Tiden har jag ägnat åt att inte träna och att gå upp tio kilo i vikt. Samt att inbilla mig själv att jag ska springa maraton. Namngivet, fastställt, tidsbestämt, anmält och betalt.

    Men även denna gång gör jag mig själv och alla omkring mig besviken. Som en rökare som varje vecka och varannan månad säger "Jag ska sluta", men du vet att du kommer att få stå ut med röken även fortsättningsvis. Vill man inte umgås med rökare eller feta människor ska man bara ge sig i lag med rökfria smalisar. För de ändrar sig inte. Det gör de aldrig.

Varför bekymrar jag mig att återuppta den här bloggen? För att det är det här den här bloggen handlar om. Den handlar inte om att springa maraton, den handlar om att inte springa maraton. Fast man vill. Den handlar om att misslyckas gång på gång med det man påstår sig vilja. Den handlar om misslyckande, dålig karaktär, låg självkänsla, hopplöshet, skam och skuld.

Den här bloggen är ingen framgångshistoria. Det är min historia. Och hittills har den gått en tydlig väg. Jag har fan blivit sämre och sämre.

Men nu - nu förstår ni - ska jag springa maraton, igen!

Och som vanligt har jag alltför kort tid på mig för att ens ha skuggan av en chans att klara det.

Varför skriver jag den här bloggen?  Och varför är den anonym? Jag får rannsaka mig själv för att kunna svara på dessa frågor. Ett skäl är att jag vill skriva för min egen skull om hur jag tänker och känner. Min träning finns bokförd sedan många år. Jag har helt och hållet koll på tider, sträckor, kilometerfarter, löppass, intervaller, tävlingar och pulsvärden. Men tankarna bakom är på sitt sätt mer intressanta.

Det andra skälet är att jag har tanken att visa hur det också kan vara. Att det inte alltid går på räls. Jag ser så många historier om folk som börjar motionera och löpträna. Och strax är de uppe i minst tre pass i veckan och inom något år springer de maraton, en del på riktigt goda tider. Jag kan inte identifiera mig med dem. Lika mycket som sådana historier kan vara inspirerande, lika mycket blir de som naglar i ögat på mig. Aldrig får man läsa om de som kämpar, som kommer av sig, som tar nya tag, som håller på i flera år utan att få det att lossna. Kanske vill ingen läsa om misslyckande? Men saken är den att jag ser inte varken mig själv eller företeelsen som sådan som ett misslyckande. Så här kan livet se ut. Också. Det är inte alltid lätt, för alla. Kanske kan det kännas bra för någon annan att läsa om någon som inte är lyckad, lättränad, disciplinerad och en naturbegåvning. Men som försöker ändå. Kanske kan det nyansera helhetsbilden.

Dumt då bara att det inte är någon som läser den här bloggen. Vilket man kan välja att tolka som att ämnet inte är intressant. Men det kan också bero på att jag inte marknadsfört den här bloggen, inte lagt ut några länkar, inte berättat om den för någon.

Och då kommer vi in på fråga två. Varför är bloggen anonym? Svaret är att jag skäms. Jo, tyvärr är det så. Min vilja att skriva öppenhjärtligt om hur det är att inte vara lyckad slåss emot skammen över det. Trots att bloggen är anonym vågar jag inte riktigt stå för den. De som känner mig kommer ju att känna igen mig! Varför det skrämmer mig kan vara värt att fundera över. Står jag inte för den jag är? Det här blev svåra frågor.

Är jag så indoktrinerad av att jämföra mig uppåt, att bara se dem som är bättre än jag? Det är i så fall ingen bra utgångspunkt för träning. Jag är jag och jag har mina förutsättningar. Min kropp, min träningsbakgrund, mitt psyke, min sociala status, mitt yrke, mitt boende, min vilja och motivation. Alla är de bitar i maratonpusslet.

Det här är min blogg och den handlar om min väg till maraton. Det är en lång, mycket lång väg och jag går den, inte för att jag vill, utan för att jag måste.

Anonyma maratonlöpare är min blogg - skriven för dig, som inte heller klarar av allting som om det vore enkelt.

Kan jag klara en mara på nio timmar eller klarar jag kankse inte ens själva maratonsträckan? Det var frågan för en vecka sedan. Svaret sökte jag i ett tolvtimmarslopp. Hem kommer jag med följande facit: Jag har fortfarande inte klarat ett maraton. Inte ens gående.

Tolv timmar hade jag på mig, att tillsammans med ett tjugotal andra deltagare av alla åldrar, storlekar, kön och former, avverka så många meter jag orkade och hade lust till. På en rundbana runt en idrottsplats med fri tillgång till vatten, sportdryck och smått och gott att äta för att tillföra energi vid varje varvning. Bättre upplägg än så är svårt att tänka sig.

Jag var ivrig att få avverka maratonsträckan. Målet var att klara det på nio timmar, men framförallt var jag nyfiken på att se hur lång tid det faktiskt tog, även om det skulle ta tio eller elva timmar. Ett utgångsläge, helt enkelt. Och en tillfredsställelse över att ha klarat denna magiska sträcka.

Det började bra och jag gav mig iväg på startskottet prick kl 12.00 Vi var fem personer som valde att promenera hela första varvet, de övriga sprang ifrån oss redan efter ett par hundra meter och de snabbaste skulle hinna i fatt oss innan vi kom till vår första varvning. Efter ett varv började mina fyra färdkamrater att jogga lite långsamt. Något de också klarade av att fortsätta med, blandat med gång, under hela tävlingen. På så sätt klarade de att komma ett marathon och några kilometer ytterligare. Jag hade dock min plan klar - att promenera hela vägen. Eventuellt kunde jag tänka mig att jogga lite efter solens nedgång, på natten när det blev svalt. Det faktum att det var över 30 grader varmt när vi startade och solen sken från en klarblå och molnfri himmel gjorde att mitt beslut att "bara gå" kändes helt rätt.

Jag promenerade i 10-11-minutersfart. Tog något att dricka vid varje varvning, det vill säga fyra gånger per timme. Allt kändes bra, men visst kände jag att jag flåsade mer och hade högre puls än vad jag brukar i denna fart. Ansträngningen var mer lik långsam jogg. Det var roligt och jag gick och räknade på när jag skulle kunna tänkas passera 42195 meter. Jag insåg att det tar längre tid än man kan tänka sig, trots att det känns ganska behagligt och man tycker man pinnar på rätt bra. För att gå ett maraton på 8-9 timmar behöver man knata på rätt bestämt och ihärdigt och inte ta onödiga pauser.

Föga anade jag att det inte var min vilja och inte min kondition, inte mina benmuskler och inte mina fötter som blev min begränsande faktor. Efter bara drygt fyra timmar hade jag dragit på mig såväl vätske- som medföljande saltbrist. Solen och värmen tog sin tribut. Och de tog den tämligen brutalt. Med krampande vader, uppsvullna händer, kraftigt illamående och starka ångestkänslor tillbringade jag sju timmar med att ligga i skuggan och försöka få i mig saltlösningar, mineraltabletter, vatten, cocacola och något ätbart. Ett par försök till långsam promenad resulterade bara i ytterligare  sejourer viloläge i skuggan.

Totalt fick jag ihop 27,7 km (vilket är en enormt lång promenad, det tycker jag faktiskt) på cirka 5 timmar.

Men jag har kastats tillbaka till insikten att maraton - det är en verkligt lång sträcka. Inte alls bara två halvmaror efter varann, som jag förleddes att tro efter den stärkande tvåmilapromenaden i förra veckan.

Just nu känns det långt, mycket långt till maraton. Längre än någonsin.

Sedan jag skrev att jag skulle börja träna tre gånger i veckan, eller i alla fall att jag tyckte att det var det jag borde göra, har det gått nästan en månad och min träning har sett ut som följer:

• 30 juni Löpning 3,4 km
• 1 juli Promenad 2,8 km
• 3 juli Promenad 2,8 km
• 15 juli Cykling 12 km simning 300 meter
• 16 juli Promenad 12,7 km
• 19 juli Promenad 21 km

Som synes har jag inte alls löptränat. Jag kan inte förklara riktigt varför, men jag kan berätta hur jag känner och det är att jag skäms. För varje vecka som går mår jag sämre och sämre med mig själv. Jag känner mig frustrerad, ledsen, stressad. Visst – en vecka var jag på en intensiv internatkurs och förutom att det i princip inte fanns någon tid över till träning så var det också väldigt varmt den veckan och de eventuella halvtimmar som blev lediga lockade inte till löpning i gassande sol och trettiogradig värme. Det blev ett par korta promenader bara. Men efter den veckan borde jag ha kommit igång. Det var fortfarande väldigt fint väder, det vill säga dåligt väder för löpning. Jag trivs inte i värme och har väldigt svårt att springa när det är sol och varmt. Jag svettas enormt och behöver dricka massor av vatten men tycker ändå varje steg är en plåga när solen gassar på min hjässa. Så gick ännu en vecka utan att jag rörde mig ur fläcken. Och samvetet blev tyngre och tyngre. Ibland är det kanske inte kroppstyngden som är tyngst att bära, utan samvetet…

Nåväl – kroppens behov av rörelse blev till slut så stort att jag började med att ge den en cykeltur som uppvärmning. Därefter följde ett par rejäla promenader. De tog flera timmar och även om de innefattade pauser för att äta och fika känner jag att de ger god träning. Jag blir inte snabb av dem och de hjälper mig inte komma närmare maran på sex timmar men de ger mig viss uthållighet. Och de stärker med all säkerhet mina leder och muskler, vänjer fötterna vid att bära mig och tränar mig mentalt att hålla på länge. Promenaderna känner jag mig stolt över och nöjd med.

Att gå 21 kilometer tog nästan fyra timmar. Då har jag inte räknat in en matpaus på en halvtimme och två kortare pauser för att dricka, kissa och fika. En halvmara på fyra timmar – skulle jag klara hela maratonsträckan på åtta timmar? Frågan är om jag skulle kunna klara att vara i rörelse så länge utan att sitta ner och äta och dricka några gånger? Jag är inte så säker på det. Och jag vet också, genom att jämföra med tidigare erfarenheter, att om jag skulle ha sprungit delar av sträckan så skulle jag dels inte ha klarat den på särskilt mycket kortare tid, dels skulle jag ha blivit enormt mer sliten. Så vad är rimligt att tro? Att jag kan avverka 42,2 mil på nio timmar i dagsläget? Då har jag tre timmar att kapa. Det känns orimligt. Och vad värre är – det finns heller inga bevis för att jag ens kan klara av sträckan maraton, oavsett tid.

Det är fortfarande långt, mycket långt, till maraton.

Ett av de främsta skälen till att jag är så långsam tror jag är tyngden. Det krävs både mer muskulatur och framförallt betydligt mer kondition för att förflytta en tung kropp, än en lättare. Den energi som krävs ökar med varje kilo. Ju högre hastighet, desto större kapacitet tarvas. Självklart är mina överviktskilon en begränsande faktor vid löpning. 

Visst  - det faktum att jag inte tränar mer än högst sporadiskt är kanske det allra största skälet till mina tillkortakommanden som löpare. Man kan ju se det på detta sätt, att ju tyngre man är, desto mer – och klokare – måste man träna. Det finns väl inget som hindrar att vem som helst, 50, 90 eller 130 kilo, kan springa maraton. Med start från noll kan nog alla klara det på sex timmar med lite regelmässig träning. Dock är det min fasta tro att den som väger 130 kilo får det jobbigare än den som väger 50 kilo, allt annat lika. 

Gå ner i vikt då! Ropar vän av ordning. Sitt inte och gnäll över att du är långsam för att du är tjock. Ät mindre, träna mer. Det första gör dig lättare, det andra gör dig snabbare. Lättare sagt än gjort, säger jag då, luttrat. 

Framförallt resonerar jag så här: jag har varit överviktig i mer än tio år. Smal har jag inte varit annat än som tonåring. Det är uppenbarligen inte lätt för mig att gå ner i vikt. Min motivation är tydligen inte stark nog. Det saknas disciplin. Kunskapen har jag, jag är utbildad kostrådgivare. Ju äldre jag blir, desto mer intresserad blir jag av att äta bra mat. Ekologisk, naturlig, utan onödiga och/eller farliga tillsatser. Hellre rent socker än sötningsmedel. Hellre vanligt salt än smakförstärkare. Hellre en glad gris, än en stressad. Det som är viktigast för mig är att ha en god hälsa och känna välmående, inte att vara smal. Så det finns just nu ingenting som talar för att jag kommer att gå ner i vikt. Och tänk då om jag kommer att väga så här mycket hela livet – ja, då är det väl lika bra att springa ändå. Så fort och långt jag orkar. 

Problemet är att jag hela tiden jämför mig själv med andra, vanliga, människor och i den jämförelsen är jag en sådan stor förlorare. Mitt självförtroende sargas svårt varenda gång jag hör, ser eller upplever en sådan jämförelse. När jag läser andra människors träningsdagböcker på olika webbsidor för träning i allmänhet och löpning i synnerhet blir jag ledsen när jag ser att någon registrerat: ”Promenad 8 km 63 minuter.” Jag orkar förvisso promenera 8 kilometer, jag också, men det skulle ta en och en halv timme. Springa 8 km, det orkar jag inte. Men om jag ändå skulle försöka, och springa så mycket jag bara orkade och bara gå kortare avsnitt av åttakilometerssträckan skulle den ta närmare en timme och en kvart att avverka. Detta faktum gör också att jag är utesluten från möjligheten till gemensam löpträning med andra. Det finns flera ”nybörjargrupper” och en del föreningar och kompisgäng springer tillsammans och utlovar att de anpassar farten så att alla kan hänga med och bildar olika grupper så att de som springer långsammast också får en egen grupp att springa med. Det är bara det att den långsammaste gruppen springer en mil i den kilometerfart som jag orkar hålla under ett varv på en löparbana, innan jag måste stanna och vila någon minut. Trots det skulle jag ändå inte orkar 25 sådana varv, med vila emellan, i den farten, utan snarare cirka tio varv. 

Det är helt enkelt så här, att springer man så långsamt som jag, då springer man inte. Och allt jag egentligen vill, är att vara en löpare, bland andra löpare.

Jag har ingått en pakt. Jag har fått en partner in crime. En anonym maratonlöpare har klivit fram ur skuggornas dal och givit mig ett heligt löfte. Inte en sekund över 5,58.

Han ska dra mig fram, hjälpa mig runt, se till att jag inte ger upp, få mig att fortsätta springa, släpa mig, peppa mig, hota mig, hälla i mig sportdryck, putta mig framför sig, stötta mig i fyrtiotvåtusenetthundranittiofem meter.

Han offrar sin egen mara för mig. En anonym maratonlöpare som blir min mentor, som ger sin av sin erfarenhet till en maratonoskuld.

Något finare har jag svårt att tänka mig att få från en vän.

Från ingenstans dök han upp, min riddare. Utan någon som helst vetskap om den här bloggen eller min Ingivelse att Spräcka Maratonoskulden. Som om det vore magiskt frågar han mig om just precis det maratonlopp där jag bestämt att mista min oskuld. Som om ödet viskat stadens namn i hans öra.

Jag ska springa maraton. Och jag är inte ensam. Det här är stort.