Idag var det dags för löppass nummer två. Någon smekmånad var det definitivt inte längre tal om. Men jag var beredd. Så här är det alltid när man ska komma igång efter en en tid av oträning. Första passet känns alltid lätt och kul. Man förleds att tro att nämen så mycket har jag kanske inte tappat ändå. Det kanske rentav är bra med en viloperiod? Det är den listige Löpguden som gör sådär bara för att man ska luras att ge sig ut på nästa pass. Men där tar det stopp! Med missmod i hjärtat får man erkänna för sig själv att man visst har tappat en hel del. Att det är en lång väg att vandra från noll till maraton.

Idag bestämde jag mig för att springa tre kilometer. Eller snarare 3,2 eftersom jag valde att springa på löparbana - enkelt, platt, bekvämt - så att det blev åtta hela varv. Jag gav mig iväg utan annan uppvärmning än ett par hundra meters promenad från parkeringen och lät kroppen bestämma tempot. Det visade sig att kroppen hamnade på 8.10-fart Det var jobbigt, men inte outhärdligt. Varven gick i jämn fart. Efter 2 km bestämde jag mig för att jag skulle fortsätta även efter det åttonde varvet - om, och så länge, jag orkade hålla samma fart. Men det blev jobbigt och det sista varvet krävde uppbådande av en del viljestyrka. Alltså stannade jag efter de tänkta åtta varven och pustade ut och drack en halv flaska vatten i prick 1 ½ minut. Sedan joggade jag ytterligare tre varv men orkade inte hålla samma tempo och behövde även gå några meter vid ett par tillfällen per varv.

Efter ytterligare några minuters vila, i trevligt samspråk med min träningskompis, sprang jag slutligen två varv. Dessa två varv gick i exakt den fart jag måste hålla för att klara ett maraton på sex timmar. Jag hade inte orkat ett enda varv till, just då, just där.

Det är en mycket lång väg från noll till maraton.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ytterligare en vecka utan träning har passerat. Jag vågar inte ens börja. Jag slits mellan en längtan att känna kraften i kroppen och orkeslösheten i densamma. Jag drömmer om att delta i lopp, samtidigt som jag våndas över hur tungt och varmt det är ...

När jag började skriva den här bloggen visste jag av egen erfarenhet att jag är en person som ger upp, en som misslyckas. Vilket härmed är bevisat. Igen.   Förtvivlat och med skammens rodnad över hela kroppen och med sorgtyngd själ läser jag från...

Jo, det skulle jag verkligen. Så var ju tanken hela tiden. Maratonsträckan ska avverkas, oavsett tid, men helst på ett riktigt maratonlopp och på utsatt maxtid. Varför då? Det kan man undra. Maraton är väldigt långt. Det är jobbigt att köra bil fyra ...

Varför skriver jag den här bloggen?  Och varför är den anonym? Jag får rannsaka mig själv för att kunna svara på dessa frågor. Ett skäl är att jag vill skriva för min egen skull om hur jag tänker och känner. Min träning finns bokförd sedan många år. ...

Kan jag klara en mara på nio timmar eller klarar jag kankse inte ens själva maratonsträckan? Det var frågan för en vecka sedan. Svaret sökte jag i ett tolvtimmarslopp. Hem kommer jag med följande facit: Jag har fortfarande inte klarat ett maraton. In...