Ja, det var det här med sex.

Jag borde ha sprungit maraton redan. Jag skulle ha kunnat springa maraton. Kanske. Men inte under sex timmar. Nu finns det väl ingen lag som säger att man inte får springa maraton om man inte kan göra det under sex timmar. Även om jag känner folk som anser att ingen som behöver mer än 3 timmar och 30 minuter på sig för 42 km överhuvudtaget har någon mänsklig rätt att a) ställa sig på startlinjen till ett maratonlopp eller b) kalla sig löpare.

Men eftersom jag inte har klarat sex så har jag förblivit oskuld.

Stockholm marathon har sex timmar som gräns för att få fullfölja. Under vägen finns det några ytterligare tidsgränser som man måste hinna passera innan där dras ett rep. Många andra maratonlopp har samma maxgräns. Men det finns också andra lopp som har generösare tidsgränser eller rentav ingen gräns alls. Till dessa hör New York marathon. I Amerika hyllas de som gör sin mara på 18 timmar lika mycket som dem som vinner loppet på lite drygt två timmar. Jänkarna har känsla för vad som är stort och värt respekt! I Stockholm har all publik lämnat banan innan ens de som går i mål på drygt fem timmar har passerat ute på Djurgården, vid Nybroviken, över Västerbron och kämpat sig i mål genom Vasastan upp mot Stadion. Funktionärerna har sopat upp alla använda muggar och svampar och håller för fullt på att packa undan material och bord. De ser lite störda, nästan förvånade, ut när det kommer löpare och vill ha sportdryck eller frågar efter saltgurka. Trafiken släpps på och de allra långsammaste får springa på trottoaren bland lördagsfestande stockholmare med en öl innanför västen och en i näven. Kryssa mellan turister, flanörer, uteserveringar och löpare som är på väg mot tunnelbanan med medaljen om halsen. Det är ingen riktig glamour över att vara långsam löpare.

Men klarar man sex. Då måste man göra det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ytterligare en vecka utan träning har passerat. Jag vågar inte ens börja. Jag slits mellan en längtan att känna kraften i kroppen och orkeslösheten i densamma. Jag drömmer om att delta i lopp, samtidigt som jag våndas över hur tungt och varmt det är ...

När jag började skriva den här bloggen visste jag av egen erfarenhet att jag är en person som ger upp, en som misslyckas. Vilket härmed är bevisat. Igen.   Förtvivlat och med skammens rodnad över hela kroppen och med sorgtyngd själ läser jag från...

Jo, det skulle jag verkligen. Så var ju tanken hela tiden. Maratonsträckan ska avverkas, oavsett tid, men helst på ett riktigt maratonlopp och på utsatt maxtid. Varför då? Det kan man undra. Maraton är väldigt långt. Det är jobbigt att köra bil fyra ...

Varför skriver jag den här bloggen?  Och varför är den anonym? Jag får rannsaka mig själv för att kunna svara på dessa frågor. Ett skäl är att jag vill skriva för min egen skull om hur jag tänker och känner. Min träning finns bokförd sedan många år. ...

Kan jag klara en mara på nio timmar eller klarar jag kankse inte ens själva maratonsträckan? Det var frågan för en vecka sedan. Svaret sökte jag i ett tolvtimmarslopp. Hem kommer jag med följande facit: Jag har fortfarande inte klarat ett maraton. In...