Kan jag klara en mara på nio timmar eller klarar jag kankse inte ens själva maratonsträckan? Det var frågan för en vecka sedan. Svaret sökte jag i ett tolvtimmarslopp. Hem kommer jag med följande facit: Jag har fortfarande inte klarat ett maraton. Inte ens gående.

Tolv timmar hade jag på mig, att tillsammans med ett tjugotal andra deltagare av alla åldrar, storlekar, kön och former, avverka så många meter jag orkade och hade lust till. På en rundbana runt en idrottsplats med fri tillgång till vatten, sportdryck och smått och gott att äta för att tillföra energi vid varje varvning. Bättre upplägg än så är svårt att tänka sig.

Jag var ivrig att få avverka maratonsträckan. Målet var att klara det på nio timmar, men framförallt var jag nyfiken på att se hur lång tid det faktiskt tog, även om det skulle ta tio eller elva timmar. Ett utgångsläge, helt enkelt. Och en tillfredsställelse över att ha klarat denna magiska sträcka.

Det började bra och jag gav mig iväg på startskottet prick kl 12.00 Vi var fem personer som valde att promenera hela första varvet, de övriga sprang ifrån oss redan efter ett par hundra meter och de snabbaste skulle hinna i fatt oss innan vi kom till vår första varvning. Efter ett varv började mina fyra färdkamrater att jogga lite långsamt. Något de också klarade av att fortsätta med, blandat med gång, under hela tävlingen. På så sätt klarade de att komma ett marathon och några kilometer ytterligare. Jag hade dock min plan klar - att promenera hela vägen. Eventuellt kunde jag tänka mig att jogga lite efter solens nedgång, på natten när det blev svalt. Det faktum att det var över 30 grader varmt när vi startade och solen sken från en klarblå och molnfri himmel gjorde att mitt beslut att "bara gå" kändes helt rätt.

Jag promenerade i 10-11-minutersfart. Tog något att dricka vid varje varvning, det vill säga fyra gånger per timme. Allt kändes bra, men visst kände jag att jag flåsade mer och hade högre puls än vad jag brukar i denna fart. Ansträngningen var mer lik långsam jogg. Det var roligt och jag gick och räknade på när jag skulle kunna tänkas passera 42195 meter. Jag insåg att det tar längre tid än man kan tänka sig, trots att det känns ganska behagligt och man tycker man pinnar på rätt bra. För att gå ett maraton på 8-9 timmar behöver man knata på rätt bestämt och ihärdigt och inte ta onödiga pauser.

Föga anade jag att det inte var min vilja och inte min kondition, inte mina benmuskler och inte mina fötter som blev min begränsande faktor. Efter bara drygt fyra timmar hade jag dragit på mig såväl vätske- som medföljande saltbrist. Solen och värmen tog sin tribut. Och de tog den tämligen brutalt. Med krampande vader, uppsvullna händer, kraftigt illamående och starka ångestkänslor tillbringade jag sju timmar med att ligga i skuggan och försöka få i mig saltlösningar, mineraltabletter, vatten, cocacola och något ätbart. Ett par försök till långsam promenad resulterade bara i ytterligare  sejourer viloläge i skuggan.

Totalt fick jag ihop 27,7 km (vilket är en enormt lång promenad, det tycker jag faktiskt) på cirka 5 timmar.

Men jag har kastats tillbaka till insikten att maraton - det är en verkligt lång sträcka. Inte alls bara två halvmaror efter varann, som jag förleddes att tro efter den stärkande tvåmilapromenaden i förra veckan.

Just nu känns det långt, mycket långt till maraton. Längre än någonsin.

Sedan jag skrev att jag skulle börja träna tre gånger i veckan, eller i alla fall att jag tyckte att det var det jag borde göra, har det gått nästan en månad och min träning har sett ut som följer:

• 30 juni Löpning 3,4 km
• 1 juli Promenad 2,8 km
• 3 juli Promenad 2,8 km
• 15 juli Cykling 12 km simning 300 meter
• 16 juli Promenad 12,7 km
• 19 juli Promenad 21 km

Som synes har jag inte alls löptränat. Jag kan inte förklara riktigt varför, men jag kan berätta hur jag känner och det är att jag skäms. För varje vecka som går mår jag sämre och sämre med mig själv. Jag känner mig frustrerad, ledsen, stressad. Visst – en vecka var jag på en intensiv internatkurs och förutom att det i princip inte fanns någon tid över till träning så var det också väldigt varmt den veckan och de eventuella halvtimmar som blev lediga lockade inte till löpning i gassande sol och trettiogradig värme. Det blev ett par korta promenader bara. Men efter den veckan borde jag ha kommit igång. Det var fortfarande väldigt fint väder, det vill säga dåligt väder för löpning. Jag trivs inte i värme och har väldigt svårt att springa när det är sol och varmt. Jag svettas enormt och behöver dricka massor av vatten men tycker ändå varje steg är en plåga när solen gassar på min hjässa. Så gick ännu en vecka utan att jag rörde mig ur fläcken. Och samvetet blev tyngre och tyngre. Ibland är det kanske inte kroppstyngden som är tyngst att bära, utan samvetet…

Nåväl – kroppens behov av rörelse blev till slut så stort att jag började med att ge den en cykeltur som uppvärmning. Därefter följde ett par rejäla promenader. De tog flera timmar och även om de innefattade pauser för att äta och fika känner jag att de ger god träning. Jag blir inte snabb av dem och de hjälper mig inte komma närmare maran på sex timmar men de ger mig viss uthållighet. Och de stärker med all säkerhet mina leder och muskler, vänjer fötterna vid att bära mig och tränar mig mentalt att hålla på länge. Promenaderna känner jag mig stolt över och nöjd med.

Att gå 21 kilometer tog nästan fyra timmar. Då har jag inte räknat in en matpaus på en halvtimme och två kortare pauser för att dricka, kissa och fika. En halvmara på fyra timmar – skulle jag klara hela maratonsträckan på åtta timmar? Frågan är om jag skulle kunna klara att vara i rörelse så länge utan att sitta ner och äta och dricka några gånger? Jag är inte så säker på det. Och jag vet också, genom att jämföra med tidigare erfarenheter, att om jag skulle ha sprungit delar av sträckan så skulle jag dels inte ha klarat den på särskilt mycket kortare tid, dels skulle jag ha blivit enormt mer sliten. Så vad är rimligt att tro? Att jag kan avverka 42,2 mil på nio timmar i dagsläget? Då har jag tre timmar att kapa. Det känns orimligt. Och vad värre är – det finns heller inga bevis för att jag ens kan klara av sträckan maraton, oavsett tid.

Det är fortfarande långt, mycket långt, till maraton.

Ett av de främsta skälen till att jag är så långsam tror jag är tyngden. Det krävs både mer muskulatur och framförallt betydligt mer kondition för att förflytta en tung kropp, än en lättare. Den energi som krävs ökar med varje kilo. Ju högre hastighet, desto större kapacitet tarvas. Självklart är mina överviktskilon en begränsande faktor vid löpning. 

Visst  - det faktum att jag inte tränar mer än högst sporadiskt är kanske det allra största skälet till mina tillkortakommanden som löpare. Man kan ju se det på detta sätt, att ju tyngre man är, desto mer – och klokare – måste man träna. Det finns väl inget som hindrar att vem som helst, 50, 90 eller 130 kilo, kan springa maraton. Med start från noll kan nog alla klara det på sex timmar med lite regelmässig träning. Dock är det min fasta tro att den som väger 130 kilo får det jobbigare än den som väger 50 kilo, allt annat lika. 

Gå ner i vikt då! Ropar vän av ordning. Sitt inte och gnäll över att du är långsam för att du är tjock. Ät mindre, träna mer. Det första gör dig lättare, det andra gör dig snabbare. Lättare sagt än gjort, säger jag då, luttrat. 

Framförallt resonerar jag så här: jag har varit överviktig i mer än tio år. Smal har jag inte varit annat än som tonåring. Det är uppenbarligen inte lätt för mig att gå ner i vikt. Min motivation är tydligen inte stark nog. Det saknas disciplin. Kunskapen har jag, jag är utbildad kostrådgivare. Ju äldre jag blir, desto mer intresserad blir jag av att äta bra mat. Ekologisk, naturlig, utan onödiga och/eller farliga tillsatser. Hellre rent socker än sötningsmedel. Hellre vanligt salt än smakförstärkare. Hellre en glad gris, än en stressad. Det som är viktigast för mig är att ha en god hälsa och känna välmående, inte att vara smal. Så det finns just nu ingenting som talar för att jag kommer att gå ner i vikt. Och tänk då om jag kommer att väga så här mycket hela livet – ja, då är det väl lika bra att springa ändå. Så fort och långt jag orkar. 

Problemet är att jag hela tiden jämför mig själv med andra, vanliga, människor och i den jämförelsen är jag en sådan stor förlorare. Mitt självförtroende sargas svårt varenda gång jag hör, ser eller upplever en sådan jämförelse. När jag läser andra människors träningsdagböcker på olika webbsidor för träning i allmänhet och löpning i synnerhet blir jag ledsen när jag ser att någon registrerat: ”Promenad 8 km 63 minuter.” Jag orkar förvisso promenera 8 kilometer, jag också, men det skulle ta en och en halv timme. Springa 8 km, det orkar jag inte. Men om jag ändå skulle försöka, och springa så mycket jag bara orkade och bara gå kortare avsnitt av åttakilometerssträckan skulle den ta närmare en timme och en kvart att avverka. Detta faktum gör också att jag är utesluten från möjligheten till gemensam löpträning med andra. Det finns flera ”nybörjargrupper” och en del föreningar och kompisgäng springer tillsammans och utlovar att de anpassar farten så att alla kan hänga med och bildar olika grupper så att de som springer långsammast också får en egen grupp att springa med. Det är bara det att den långsammaste gruppen springer en mil i den kilometerfart som jag orkar hålla under ett varv på en löparbana, innan jag måste stanna och vila någon minut. Trots det skulle jag ändå inte orkar 25 sådana varv, med vila emellan, i den farten, utan snarare cirka tio varv. 

Det är helt enkelt så här, att springer man så långsamt som jag, då springer man inte. Och allt jag egentligen vill, är att vara en löpare, bland andra löpare.