Ett av de främsta skälen till att jag är så långsam tror jag är tyngden. Det krävs både mer muskulatur och framförallt betydligt mer kondition för att förflytta en tung kropp, än en lättare. Den energi som krävs ökar med varje kilo. Ju högre hastighet, desto större kapacitet tarvas. Självklart är mina överviktskilon en begränsande faktor vid löpning. 

Visst  - det faktum att jag inte tränar mer än högst sporadiskt är kanske det allra största skälet till mina tillkortakommanden som löpare. Man kan ju se det på detta sätt, att ju tyngre man är, desto mer – och klokare – måste man träna. Det finns väl inget som hindrar att vem som helst, 50, 90 eller 130 kilo, kan springa maraton. Med start från noll kan nog alla klara det på sex timmar med lite regelmässig träning. Dock är det min fasta tro att den som väger 130 kilo får det jobbigare än den som väger 50 kilo, allt annat lika. 

Gå ner i vikt då! Ropar vän av ordning. Sitt inte och gnäll över att du är långsam för att du är tjock. Ät mindre, träna mer. Det första gör dig lättare, det andra gör dig snabbare. Lättare sagt än gjort, säger jag då, luttrat. 

Framförallt resonerar jag så här: jag har varit överviktig i mer än tio år. Smal har jag inte varit annat än som tonåring. Det är uppenbarligen inte lätt för mig att gå ner i vikt. Min motivation är tydligen inte stark nog. Det saknas disciplin. Kunskapen har jag, jag är utbildad kostrådgivare. Ju äldre jag blir, desto mer intresserad blir jag av att äta bra mat. Ekologisk, naturlig, utan onödiga och/eller farliga tillsatser. Hellre rent socker än sötningsmedel. Hellre vanligt salt än smakförstärkare. Hellre en glad gris, än en stressad. Det som är viktigast för mig är att ha en god hälsa och känna välmående, inte att vara smal. Så det finns just nu ingenting som talar för att jag kommer att gå ner i vikt. Och tänk då om jag kommer att väga så här mycket hela livet – ja, då är det väl lika bra att springa ändå. Så fort och långt jag orkar. 

Problemet är att jag hela tiden jämför mig själv med andra, vanliga, människor och i den jämförelsen är jag en sådan stor förlorare. Mitt självförtroende sargas svårt varenda gång jag hör, ser eller upplever en sådan jämförelse. När jag läser andra människors träningsdagböcker på olika webbsidor för träning i allmänhet och löpning i synnerhet blir jag ledsen när jag ser att någon registrerat: ”Promenad 8 km 63 minuter.” Jag orkar förvisso promenera 8 kilometer, jag också, men det skulle ta en och en halv timme. Springa 8 km, det orkar jag inte. Men om jag ändå skulle försöka, och springa så mycket jag bara orkade och bara gå kortare avsnitt av åttakilometerssträckan skulle den ta närmare en timme och en kvart att avverka. Detta faktum gör också att jag är utesluten från möjligheten till gemensam löpträning med andra. Det finns flera ”nybörjargrupper” och en del föreningar och kompisgäng springer tillsammans och utlovar att de anpassar farten så att alla kan hänga med och bildar olika grupper så att de som springer långsammast också får en egen grupp att springa med. Det är bara det att den långsammaste gruppen springer en mil i den kilometerfart som jag orkar hålla under ett varv på en löparbana, innan jag måste stanna och vila någon minut. Trots det skulle jag ändå inte orkar 25 sådana varv, med vila emellan, i den farten, utan snarare cirka tio varv. 

Det är helt enkelt så här, att springer man så långsamt som jag, då springer man inte. Och allt jag egentligen vill, är att vara en löpare, bland andra löpare.

 

Gittan

21 juli 2008 20:12

VA DU KÄMPAR!
Jag har också som mål att sprina Sholm maraton nästa år. Sprang Linigöloppet 2006, fick barn juni 2007 så nu är jag tillbaka i löparspåren.
Förstår precis va du talar om, det är jobbigt när man vet att man kan och orkar mera men det tar emot.
KÄMPA PÅ, vill du så kan du. Visst?!!!!!!!!

http://gittaneng.bloggargratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ytterligare en vecka utan träning har passerat. Jag vågar inte ens börja. Jag slits mellan en längtan att känna kraften i kroppen och orkeslösheten i densamma. Jag drömmer om att delta i lopp, samtidigt som jag våndas över hur tungt och varmt det är ...

När jag började skriva den här bloggen visste jag av egen erfarenhet att jag är en person som ger upp, en som misslyckas. Vilket härmed är bevisat. Igen.   Förtvivlat och med skammens rodnad över hela kroppen och med sorgtyngd själ läser jag från...

Jo, det skulle jag verkligen. Så var ju tanken hela tiden. Maratonsträckan ska avverkas, oavsett tid, men helst på ett riktigt maratonlopp och på utsatt maxtid. Varför då? Det kan man undra. Maraton är väldigt långt. Det är jobbigt att köra bil fyra ...

Varför skriver jag den här bloggen?  Och varför är den anonym? Jag får rannsaka mig själv för att kunna svara på dessa frågor. Ett skäl är att jag vill skriva för min egen skull om hur jag tänker och känner. Min träning finns bokförd sedan många år. ...

Kan jag klara en mara på nio timmar eller klarar jag kankse inte ens själva maratonsträckan? Det var frågan för en vecka sedan. Svaret sökte jag i ett tolvtimmarslopp. Hem kommer jag med följande facit: Jag har fortfarande inte klarat ett maraton. In...