Sedan jag skrev att jag skulle börja träna tre gånger i veckan, eller i alla fall att jag tyckte att det var det jag borde göra, har det gått nästan en månad och min träning har sett ut som följer:

• 30 juni Löpning 3,4 km
• 1 juli Promenad 2,8 km
• 3 juli Promenad 2,8 km
• 15 juli Cykling 12 km simning 300 meter
• 16 juli Promenad 12,7 km
• 19 juli Promenad 21 km

Som synes har jag inte alls löptränat. Jag kan inte förklara riktigt varför, men jag kan berätta hur jag känner och det är att jag skäms. För varje vecka som går mår jag sämre och sämre med mig själv. Jag känner mig frustrerad, ledsen, stressad. Visst – en vecka var jag på en intensiv internatkurs och förutom att det i princip inte fanns någon tid över till träning så var det också väldigt varmt den veckan och de eventuella halvtimmar som blev lediga lockade inte till löpning i gassande sol och trettiogradig värme. Det blev ett par korta promenader bara. Men efter den veckan borde jag ha kommit igång. Det var fortfarande väldigt fint väder, det vill säga dåligt väder för löpning. Jag trivs inte i värme och har väldigt svårt att springa när det är sol och varmt. Jag svettas enormt och behöver dricka massor av vatten men tycker ändå varje steg är en plåga när solen gassar på min hjässa. Så gick ännu en vecka utan att jag rörde mig ur fläcken. Och samvetet blev tyngre och tyngre. Ibland är det kanske inte kroppstyngden som är tyngst att bära, utan samvetet…

Nåväl – kroppens behov av rörelse blev till slut så stort att jag började med att ge den en cykeltur som uppvärmning. Därefter följde ett par rejäla promenader. De tog flera timmar och även om de innefattade pauser för att äta och fika känner jag att de ger god träning. Jag blir inte snabb av dem och de hjälper mig inte komma närmare maran på sex timmar men de ger mig viss uthållighet. Och de stärker med all säkerhet mina leder och muskler, vänjer fötterna vid att bära mig och tränar mig mentalt att hålla på länge. Promenaderna känner jag mig stolt över och nöjd med.

Att gå 21 kilometer tog nästan fyra timmar. Då har jag inte räknat in en matpaus på en halvtimme och två kortare pauser för att dricka, kissa och fika. En halvmara på fyra timmar – skulle jag klara hela maratonsträckan på åtta timmar? Frågan är om jag skulle kunna klara att vara i rörelse så länge utan att sitta ner och äta och dricka några gånger? Jag är inte så säker på det. Och jag vet också, genom att jämföra med tidigare erfarenheter, att om jag skulle ha sprungit delar av sträckan så skulle jag dels inte ha klarat den på särskilt mycket kortare tid, dels skulle jag ha blivit enormt mer sliten. Så vad är rimligt att tro? Att jag kan avverka 42,2 mil på nio timmar i dagsläget? Då har jag tre timmar att kapa. Det känns orimligt. Och vad värre är – det finns heller inga bevis för att jag ens kan klara av sträckan maraton, oavsett tid.

Det är fortfarande långt, mycket långt, till maraton.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ytterligare en vecka utan träning har passerat. Jag vågar inte ens börja. Jag slits mellan en längtan att känna kraften i kroppen och orkeslösheten i densamma. Jag drömmer om att delta i lopp, samtidigt som jag våndas över hur tungt och varmt det är ...

När jag började skriva den här bloggen visste jag av egen erfarenhet att jag är en person som ger upp, en som misslyckas. Vilket härmed är bevisat. Igen.   Förtvivlat och med skammens rodnad över hela kroppen och med sorgtyngd själ läser jag från...

Jo, det skulle jag verkligen. Så var ju tanken hela tiden. Maratonsträckan ska avverkas, oavsett tid, men helst på ett riktigt maratonlopp och på utsatt maxtid. Varför då? Det kan man undra. Maraton är väldigt långt. Det är jobbigt att köra bil fyra ...

Varför skriver jag den här bloggen?  Och varför är den anonym? Jag får rannsaka mig själv för att kunna svara på dessa frågor. Ett skäl är att jag vill skriva för min egen skull om hur jag tänker och känner. Min träning finns bokförd sedan många år. ...

Kan jag klara en mara på nio timmar eller klarar jag kankse inte ens själva maratonsträckan? Det var frågan för en vecka sedan. Svaret sökte jag i ett tolvtimmarslopp. Hem kommer jag med följande facit: Jag har fortfarande inte klarat ett maraton. In...