Varför skriver jag den här bloggen?  Och varför är den anonym? Jag får rannsaka mig själv för att kunna svara på dessa frågor. Ett skäl är att jag vill skriva för min egen skull om hur jag tänker och känner. Min träning finns bokförd sedan många år. Jag har helt och hållet koll på tider, sträckor, kilometerfarter, löppass, intervaller, tävlingar och pulsvärden. Men tankarna bakom är på sitt sätt mer intressanta.

Det andra skälet är att jag har tanken att visa hur det också kan vara. Att det inte alltid går på räls. Jag ser så många historier om folk som börjar motionera och löpträna. Och strax är de uppe i minst tre pass i veckan och inom något år springer de maraton, en del på riktigt goda tider. Jag kan inte identifiera mig med dem. Lika mycket som sådana historier kan vara inspirerande, lika mycket blir de som naglar i ögat på mig. Aldrig får man läsa om de som kämpar, som kommer av sig, som tar nya tag, som håller på i flera år utan att få det att lossna. Kanske vill ingen läsa om misslyckande? Men saken är den att jag ser inte varken mig själv eller företeelsen som sådan som ett misslyckande. Så här kan livet se ut. Också. Det är inte alltid lätt, för alla. Kanske kan det kännas bra för någon annan att läsa om någon som inte är lyckad, lättränad, disciplinerad och en naturbegåvning. Men som försöker ändå. Kanske kan det nyansera helhetsbilden.

Dumt då bara att det inte är någon som läser den här bloggen. Vilket man kan välja att tolka som att ämnet inte är intressant. Men det kan också bero på att jag inte marknadsfört den här bloggen, inte lagt ut några länkar, inte berättat om den för någon.

Och då kommer vi in på fråga två. Varför är bloggen anonym? Svaret är att jag skäms. Jo, tyvärr är det så. Min vilja att skriva öppenhjärtligt om hur det är att inte vara lyckad slåss emot skammen över det. Trots att bloggen är anonym vågar jag inte riktigt stå för den. De som känner mig kommer ju att känna igen mig! Varför det skrämmer mig kan vara värt att fundera över. Står jag inte för den jag är? Det här blev svåra frågor.

Är jag så indoktrinerad av att jämföra mig uppåt, att bara se dem som är bättre än jag? Det är i så fall ingen bra utgångspunkt för träning. Jag är jag och jag har mina förutsättningar. Min kropp, min träningsbakgrund, mitt psyke, min sociala status, mitt yrke, mitt boende, min vilja och motivation. Alla är de bitar i maratonpusslet.

Det här är min blogg och den handlar om min väg till maraton. Det är en lång, mycket lång väg och jag går den, inte för att jag vill, utan för att jag måste.

Anonyma maratonlöpare är min blogg - skriven för dig, som inte heller klarar av allting som om det vore enkelt.

 

Lilltroll

1 augusti 2008 22:29

Visst är det väl så... vägen är väl sällan så spikrak som på din bild! Motgångar, krokar, något att snava över - så ser väl verkligheten oftast ut. Och, som du säkert förstår, så tycker jag att det är ok att vara anonym ;)
Ha det gott - och stå på dig, du kommer att grejja det!

http://mittlilltroll.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ytterligare en vecka utan träning har passerat. Jag vågar inte ens börja. Jag slits mellan en längtan att känna kraften i kroppen och orkeslösheten i densamma. Jag drömmer om att delta i lopp, samtidigt som jag våndas över hur tungt och varmt det är ...

När jag började skriva den här bloggen visste jag av egen erfarenhet att jag är en person som ger upp, en som misslyckas. Vilket härmed är bevisat. Igen.   Förtvivlat och med skammens rodnad över hela kroppen och med sorgtyngd själ läser jag från...

Jo, det skulle jag verkligen. Så var ju tanken hela tiden. Maratonsträckan ska avverkas, oavsett tid, men helst på ett riktigt maratonlopp och på utsatt maxtid. Varför då? Det kan man undra. Maraton är väldigt långt. Det är jobbigt att köra bil fyra ...

Kan jag klara en mara på nio timmar eller klarar jag kankse inte ens själva maratonsträckan? Det var frågan för en vecka sedan. Svaret sökte jag i ett tolvtimmarslopp. Hem kommer jag med följande facit: Jag har fortfarande inte klarat ett maraton. In...

Sedan jag skrev att jag skulle börja träna tre gånger i veckan, eller i alla fall att jag tyckte att det var det jag borde göra, har det gått nästan en månad och min träning har sett ut som följer:     30 juni Löpning 3,4 km1 juli Promenad 2,8 km3 ju...