Det är dags att bli av med oskulden. Nu kanske någon tror att det här handlar om sex. Det gör det också. I allra högsta grad. Jag ska springa maraton på max sex timmar. 42 195 meter. Sex timmar.

Maraton är en löpsträcka som har sina rötter i en sägen om en budbärare vid namn Feidippes som sprang från byn Marathon till Athen med budskapet om segern i slaget vid Marathon 490 år före Kristus. När han lämnat sitt meddelande föll han död ned. Det var en ungefär fyra mil lång sträcka. Att sträckan sedan blev just 42 195 meter beror på att det var så banan i OS i London 1908 blev dragen och till Paris-OS 1924 så bestämde man att just den sträckan skulle gälla som officiell maratonsträcka. En slump gav alltså den magiska sträckan som hundratusentals löpare har jagat, fruktat, bevekat sedan dess. Det är långt. Som mellan Stockholm och Södertälje. Eller Eskilstuna och Arboga. Från Landskrona till Malmö. Tågsträckor. Bilresor.

Man kan springa ännu längre än maraton. Ultramaraton blir det då. Ett maraton är per definition 42195 meter långt, ett ultramaraton är allt som är längre.  Ändå är inte 42196 meter så himla mycket längre än maraton. Men fullt tillräckligt. Längre än en mänsklig hjärna kan förstå.

De flesta människor har inte sprungit maraton. Dit hör jag. Vi är maratonoskulder. Jag är osäker på om det finns något som talar för att ge upp sin maratonoskuld. Men jag är helt säker på att det är just det som måste ske.

Inte för att jag vill. Utan för att jag måste.