Idag startade jag på min väg mot maraton genom att springa ett träningspass på 2 km. Det tog 15.38 minuter.  Detta är mitt utgångsläge. Det är max vad jag klarar av just nu. Ska jag springa längre måste jag sänka farten. Ska jag springa fortare orkar jag bara en kilometer.

Visst - jag har sprungit förut. För mindre än ett år sedan kunde jag springa både 5 och 10 kilometer. Om än i motsvarande tempo som dagens tvåkilometerare. Ja, jag kunde rentav bränna av en halvmara, om jag fick varva med gång. Men den senaste tolvmånadersperioden har jag bara löptränat i snitt 1 - 2 gånger per vecka. Och de senaste sex veckorna har jag inte tagit ett enda steg. Varför inte det? Ingen aning. Jag har bara inte kommit mig för.

Däremot har jag gått upp i vikt. Så till den milda grad, att tyngre än jag är i dag, har jag aldrig varit tidigare. Och då har jag ändå varit tung i många år. Min övervikt är 20-40 kilo. Det mindre är vad jag själv skulle vilja tappa i vikt. Det större antalet kilo är i jämförelse med vad som skulle göra mig till en mer lättlöpt person. Faktum är dock att jag för tillfället är över det rimligas gräns. Och det finns ingenting, absolut ingenting, som talar för att jag skulle minska i vikt.

Så varför jag i exakt detta nu fick för mig att bli av med maratonoskulden, när oddsen är emot mig mer än lovligt, det vet jag inte. Jag bara kände på det där tvåkilometerspasset - redan efter ett par hundra meter - att jag tycker om att springa. För att det ska vara roligt att springa behöver man ha ett mål, och man måste löpträna. Bästa sättet att komma sig för att träna är att ha ett mål. Ja, ni ser. Allting går ihop i cirklar.

Mitt mål skulle kanske hellre vara att orka springa 5 km eller rentav en mil. Det är rimligare, roligare, lättare, vettigare.

Men oskulden ska inte spräckas för att jag vill det. Utan för att jag måste.