Varför heter bloggen Anonyma maratonlöpare? Kunde den inte hetat Från noll till maraton istället? Eller The road to nowhere. Är det någon hemlig sammanslutning som ligger bakom? På fråga a) säger vi att jovisst hade den kunnat heta så. Och på b) säger vi att nej, sammanslutning är väl att ta i.

Bloggen heter Anonyma maratonlöpare därför att jag tror att vi finns. Helt säker kan jag inte vara, då hade vi ju inte varit anonyma. Jag ser några olika kategorier framför mig:

Nybörjarlöparen som ännu inte har sprungit längre än elljusspåret på 2,5 kilometer där hemmavid. Men som redan efter sjätte passet kände att det var något som lossnade och redan har börjat drömma om att springa sitt första maraton. Men det vågar nybörjaren inte tala om för sin omgivning, då skulle de börja skvallra med varann om övermod, hybris, vansinne och dålig självkännedom. Med visst fog.

Motionärslöparen som föralldel springer ett par, kanske tre gånger i veckan nästan alla månader på året och som gjort det minst ett par år. Van att springa en mil och tar understundom en runda på 15-18 kilometer. Men som springer väldigt långsamt. Många skulle kalla det jogging. Motionärslöparen har sprungit några enstaka av de stora motionsloppen och hamnar väl på den nedre halvan av resultatlistan. Denna löpare drömmer om att springa maraton, men vågar inte i rädsla för att komma sist redan efter några kilometer, rädsla för att bli varvad, rädsla för att inte hinna i mål innan funktionärerna har gått hem och maxtiden har gått ut. Motionärslöparen skulle säkerligen klara av sin mara på sex timmar, men vågar inte. Rädd att det inte duger.

Vanelöparen som redan har avverkat många maror, räknar med att göra den hundrade innan året är slut. Vanelöparen tränar 5-6 mil i veckan, ja räknar man med alla maratonlopp och några ultramaraton också så ligger kanske veckosnittet på närmare tio mil. Det har han gjort i 20, 30, 40 års tid. Han är magerlagd, uthållig, intelligent, enstörig och social på samma gång. Hans omgivning tror han är allvarligt sjuk. Arbetskamrater, släktingar, grannar, vänner och familj har i många år ansett att vanelöparen springer så mycket för att hålla ångesten borta. Ingen människa kan springa så där mycket, som mår bra och är i balans. Vanelöparen vågar därför inte berätta att han är anmäld till Tjottahejti maraton sista juni, Långtbortistanmaran i juli och Byxkroks ultra i augusti. Och att höstens weekendresa med hustrun till Warszawa enbart är bokad för att maran går den helgen.

Och så jag, som skäms för att jag är så långsam. Därför att jag är den enda som inte klarar av att börja löpträna och sedan förbättra mig stadigt för att inom ett år springa maraton på 4-5 timmar. Som alla normala människor gör. Ja, i den mån de människor som börjar löpträna och springer maraton kan betecknas som normala. Jag, en person som inte är så där lyckad som alla andra. Andra, som glatt berättar att "första gången jag gav mig ut i löpspåret orkade jag inte ens springa 200 meter, men jag ökade med 100 meter vid varje runda och jag sprang tre gånger i veckan och efter ett par månader sprang jag 5 kilometer. Det gick långsamt, det tog en halvtimme, men jag hade fått blodad tand och började följa ett program och ett år senare sprang jag Stockholm marathon. På köpet hade jag dessutom gått ner 12 kilo i vikt, även om jag inte var direkt överviktig när jag började springa heller". Sådan är inte jag. En halvmil på en halvtimme - vilken dröm! Det räknar jag inte med att klara, någonsin.

Nej. Jag utgör den fjärde kategorin Anoyma Maratonlöpare. Som inte blir snabbare, som inte går ner i vikt, som inte kommer upp i flera mil i veckan. Som den enda personen som kan springa 3 kilometer utan att stanna - på 25 minuter, inte en sekund snabbare, inte en meter längre. Som likförbaskat vill springa maraton. Eller - inte vill. Utan måste.

Finns det flera som jag?