Ytterligare ett träningspass närmare maraton. Men ändå så långt borta. I söndags var det dags för tredje passet, sedan ingivelsen att jag ska spräcka maraoskulden. Den ingivelse, som på den 45:e dagen av total icketräning, lät livet ta en oväntad riktning. Nej, vad säger jag - jag menar självklart att livet tog en väntad riktning. Även om den kom oväntat sent. Den kom väl i grevens tid, helt enkelt.

Så jag gav mig i väg på min raksträcka, min road to hell, i akt och mening att springa 3-4 kilometer i ganska prick åttaminutersfart. Om jag hade klarat 2 km i 7,49-fart på det första passet lät det som en rimlig upptrappning. Men jag hade fel. Första kilometern tog 8,18 och sedan sjönk hastigheten för varje avverkad asfaltskilometer. Jag försökte hålla farten upp i tre hela kilometer och 3000 metersmarkeringen på min gps-klocka passerades efter 25,23 minuter. Jag sänkte farten, men började inte gå, och fortsatte 1,3 km ytterligare. Visserligen kändes det gott i kroppen att komma ut en sväng. Benen kändes skönt ansträngda. Lungorna sög girigt in lantluften. Hjärtat trivdes med att få bulta. Men mitt sinne var modstulet.

Inte bara har jag tappat all fart. Jag har heller ingen som helst uthållighet. Och är det något en maratonlöpare behöver så är det uthållighet. I mitt fall är det även viktigt att få upp en viss hastighet. Ett kort pass på 3-5 km måste gå i en betydligt högre kilometerfart än den tänkta marafarten.

Håller man 8,31-fart går man i mål på maran på 5,59,22. Exakt den fart jag orkade hålla i 3 km i söndags. Med uppbådande av både viljestyrka och inte oansenlig fysisk ansträngning.

Ibland när jag sitter vid min dator, fyller i min träningsdagbok eller ligger i min säng innan jag somnar så tänker jag att jag säkert skulle kunna springa fortare, om jag bara ansträngde mig. Att jag är lat, eller åtminstone lite bekväm. Att jag inte vågar ta i. Att jag lullar, istället för att pressa mig lite. Att alla människor i hela världen oavsett ålder, kön och andra förutsättningar faktiskt kan springa 3 km fortare än 25 minuter. Men på detta pass vet jag att jag verkligen gjorde det bästa jag kunde och det gick inte fortare än så här, och jag orkade inte hålla ens den farten längre än så här. Så illa är det. Så nu känner jag mig ganska modstulen.

Det där med att springa maraton känns inte längre som någon reell dröm för mig. Inte ens om jag måste, skulle jag kunna.