Tisdagar är lika med löpträning på bana. Fyrahundra exakta meter röd tartan. Oavsett om det gäller kort och snabb distans, långa eller korta intervaller eller sinnrika upplägg av stegar, stående eller joggande vila av olika längd eller bara ett helt vanligt distanspass på 10-20 varv så gillar jag verkligen att springa på bana.

Ännu har jag ingen riktig plan, inget maratonträningsprogram som jag följer, inget personligt anpassat upplägg, ingen tanke för hur jag ska bli en sextimmars maratonlöpare. Att jag valde ett kort intervallpass på tre serier om 3 x 400 meter med 1,30 minuters ståvila och ett varvs gående serievila denna tisdag berodde enbart på att det var vad min träningskompis skulle göra. Han springer ganska exakt dubbelt så fort som jag. Där mitt varv tar runt tre minuter tar hans en och en halv. Det ger inspiration att ha kamrater på banan, och extra roligt när man kämpar med samma träningspass, även om man inte springer axel mot axel, tå mot häl. Våra ståvilor sammanföll ganska ofta och ett par flåsande ord kan ge mycket uppmuntran och inspiration.

Det kan synas magstarkt att köra intervallpass på min nivå och måhända gör det mig inte fortare till en maratonlöpare, men för mig betyder korta intervaller på bana glädje. Vilket kanske är den viktigaste ingrediensen om man någonsin ska springa maraton överhuvudtaget.

Därför kände jag mig väldigt nöjd med mitt träningspass, detta mitt fjärde sedan Ingivelsen om Spräckandet av Maratonoskulden. Mina intervaller sprang jag i 7,30 - 7,50-fart och totalt med mellanliggande gångvarv och avslutande nedjogg blev det nästan fem kilometer på knappt 40 minuter. Klart bättre än i söndags med andra ord, även det faktum till trots att jag stått och vilat i 1,30 minuter vid sex tillfällen.

Hursomhelst lämnade jag banan med tillfredsställelse i kropp och själ och utan några som helst tankar på att det är långt, mycket långt från noll till maraton.