Två gånger i veckan är för lite. Tre ger kontinuitet och effekt.  Den försiktiga starten av min maratonkarriär får nu anses vara över och tre träningspass i veckan måste bli en självklar del av mitt liv framöver. Hur jag ska uppbringa den viljestrykan har jag ingen aning om.

Jag har ännu inte berättat exakt när min maratonoskuld ska tas. Men det är ödesbestämt, och det är inom en snarare framtid än ni tror och än vad som är mänskligt möjligt.

Löpglädjen finns där - medan jag springer. Men mellan passen känns det bara som en börda. Jag känner ingen övertygelse om att jag ska klara av en mara, framförallt inte på sex timmar. Tanken på att spräcka maraoskulden fyller mig inte med energi och kämpaglöd utan bara med motvilja, obehag och vånda. Jag är helt övertygad om min oförmåga.

Dessvärre känner jag mig också helt nollställd när det gäller träningsupplägg. Vad ska jag ha för plan? Det enda raka borde vara att lära mig springa långt, hålla på länge, mata på, vara uthållig, varva jogg och gång, lufsa, lunka, promenera, springa timme ut och timme in, så ofta och så länge och så mycket jag bara kan. Men om det tar mig 25 minuter att springa tre kilometer så fort jag kan - borde jag då inte hellre först och främst försöka bli en ordinär joggare som springer en halvmil på någon slags vettig tid? Mitt första mål borde vara att klara först tre, sedan fyra och sedan fem kilometer på 24, 32 respektive 40 minuter. Innan man ens har den nivån - som alla andra människor oavsett kön, ålder, vikt och andra förutsättningar klarar av inom ett par veckor! - synes det inte bara onödigt, utan också löjeväckande att ens tänka maratontankar.

Det är tur att man är anonym. Annars fick man skämmas.