Jag har ingått en pakt. Jag har fått en partner in crime. En anonym maratonlöpare har klivit fram ur skuggornas dal och givit mig ett heligt löfte. Inte en sekund över 5,58.

Han ska dra mig fram, hjälpa mig runt, se till att jag inte ger upp, få mig att fortsätta springa, släpa mig, peppa mig, hota mig, hälla i mig sportdryck, putta mig framför sig, stötta mig i fyrtiotvåtusenetthundranittiofem meter.

Han offrar sin egen mara för mig. En anonym maratonlöpare som blir min mentor, som ger sin av sin erfarenhet till en maratonoskuld.

Något finare har jag svårt att tänka mig att få från en vän.

Från ingenstans dök han upp, min riddare. Utan någon som helst vetskap om den här bloggen eller min Ingivelse att Spräcka Maratonoskulden. Som om det vore magiskt frågar han mig om just precis det maratonlopp där jag bestämt att mista min oskuld. Som om ödet viskat stadens namn i hans öra.

Jag ska springa maraton. Och jag är inte ensam. Det här är stort.