Kan jag klara en mara på nio timmar eller klarar jag kankse inte ens själva maratonsträckan? Det var frågan för en vecka sedan. Svaret sökte jag i ett tolvtimmarslopp. Hem kommer jag med följande facit: Jag har fortfarande inte klarat ett maraton. Inte ens gående.

Tolv timmar hade jag på mig, att tillsammans med ett tjugotal andra deltagare av alla åldrar, storlekar, kön och former, avverka så många meter jag orkade och hade lust till. På en rundbana runt en idrottsplats med fri tillgång till vatten, sportdryck och smått och gott att äta för att tillföra energi vid varje varvning. Bättre upplägg än så är svårt att tänka sig.

Jag var ivrig att få avverka maratonsträckan. Målet var att klara det på nio timmar, men framförallt var jag nyfiken på att se hur lång tid det faktiskt tog, även om det skulle ta tio eller elva timmar. Ett utgångsläge, helt enkelt. Och en tillfredsställelse över att ha klarat denna magiska sträcka.

Det började bra och jag gav mig iväg på startskottet prick kl 12.00 Vi var fem personer som valde att promenera hela första varvet, de övriga sprang ifrån oss redan efter ett par hundra meter och de snabbaste skulle hinna i fatt oss innan vi kom till vår första varvning. Efter ett varv började mina fyra färdkamrater att jogga lite långsamt. Något de också klarade av att fortsätta med, blandat med gång, under hela tävlingen. På så sätt klarade de att komma ett marathon och några kilometer ytterligare. Jag hade dock min plan klar - att promenera hela vägen. Eventuellt kunde jag tänka mig att jogga lite efter solens nedgång, på natten när det blev svalt. Det faktum att det var över 30 grader varmt när vi startade och solen sken från en klarblå och molnfri himmel gjorde att mitt beslut att "bara gå" kändes helt rätt.

Jag promenerade i 10-11-minutersfart. Tog något att dricka vid varje varvning, det vill säga fyra gånger per timme. Allt kändes bra, men visst kände jag att jag flåsade mer och hade högre puls än vad jag brukar i denna fart. Ansträngningen var mer lik långsam jogg. Det var roligt och jag gick och räknade på när jag skulle kunna tänkas passera 42195 meter. Jag insåg att det tar längre tid än man kan tänka sig, trots att det känns ganska behagligt och man tycker man pinnar på rätt bra. För att gå ett maraton på 8-9 timmar behöver man knata på rätt bestämt och ihärdigt och inte ta onödiga pauser.

Föga anade jag att det inte var min vilja och inte min kondition, inte mina benmuskler och inte mina fötter som blev min begränsande faktor. Efter bara drygt fyra timmar hade jag dragit på mig såväl vätske- som medföljande saltbrist. Solen och värmen tog sin tribut. Och de tog den tämligen brutalt. Med krampande vader, uppsvullna händer, kraftigt illamående och starka ångestkänslor tillbringade jag sju timmar med att ligga i skuggan och försöka få i mig saltlösningar, mineraltabletter, vatten, cocacola och något ätbart. Ett par försök till långsam promenad resulterade bara i ytterligare  sejourer viloläge i skuggan.

Totalt fick jag ihop 27,7 km (vilket är en enormt lång promenad, det tycker jag faktiskt) på cirka 5 timmar.

Men jag har kastats tillbaka till insikten att maraton - det är en verkligt lång sträcka. Inte alls bara två halvmaror efter varann, som jag förleddes att tro efter den stärkande tvåmilapromenaden i förra veckan.

Just nu känns det långt, mycket långt till maraton. Längre än någonsin.