Ytterligare en vecka utan träning har passerat. Jag vågar inte ens börja.

Jag slits mellan en längtan att känna kraften i kroppen och orkeslösheten i densamma. Jag drömmer om att delta i lopp, samtidigt som jag våndas över hur tungt och varmt det är att överhuvudtaget röra mig.

Min saknad efter att känna fysiskt välbehag är så stor men kvävs ändå av det tunga motståndet som hindrar mig från att resa mig ur soffan.

Att byta om till löparkläder är ett oöverstigligt problem.

     Värst är behån. Jag har köpt den största sportbehån som finns att uppbringa - via nätet från utlandet. Den är så trång att min dåliga kondition gör att alla mina krafter går åt till att få den på mig.

     Den knäpps med elva hyskor och hakar mitt fram. Jag tar på mig den som en väst och tar en djupt andetag och med all min kraft drar jag ihop nederdelens breda resårband och kämpar för att få in den nedersta haken innan jag måste dra efter andan. Ibland går det på första försöket, ibland andra eller tredje. Då befinner jag mig i följande läge:

Härifrån följer det tålamodsprövande arbetet med att hyska i resten av hakarna. Med kraft i arm och ett stadigt grepp om vardera kupan klämmer jag ihop brösten, inte helt utan obehag, och försöker hitta hakarna, en efter en, nedifrån och upp. Halvvägs färdig släpper jag behån för att lägga brösten tillrätta innanför det tjocka tyget. När jag äntligen fått på mig behån och dragit den tillrätta runt om är jag svettig och har en puls på 120. Allting skaver. Plåga uppstår vid varje andetag.

Ovanpå detta ska sedan en alltför tajt tröja. Den sluter åt i halsen så att jag inte får luft. Hålen för ärmarna skaver och följer inte på något sätt min kropp. När jag rör mig klättrar tröjan upp över buken och lämnar hela magen bar.

Jag mår nu illa av värmeslag och stoppar ner benen i ett par tajts. De räcker inte upp i midjan riktigt, utan kasar ner över höfterna.

Pulsband är inte att tänka på. Mer åtsittande skavande attiraljer orkar jag inte ha på min kropp.

Strumpor och skor finns i alla fall i rätt storlek och passform och är därför rena barnleken att få på.

Med allting stramande, skavande, svettigt, obekvämt och kväljande ger jag mig ut på en runda. Det finns inget som helst motiverande eller lustfyllt med detta.

     Det är ett konstant obehag tills jag får komma tillbaka och slita av mig alla kläder, försiktigt med barnolja duscha kroppen, fylld av röda skavsår och avsluta med att smörja med svalkande aloe vera-gel och trä ett nattlinne av bomull över mig och låta kroppen vila och läka.

Det är såklart jobbigt att springa, ja att ens hasa fram i långsammaste joggfart, när man är både tung och otränad. Men det är en barnlek jämfört med den plåga kläder med felaktig passform och för liten storlek åsamkar mig, både före, under och efter träningspasset.

Hur ska man kunna springa maraton så länge löparkläder inte tillverkas i storlek 48/50 för damer?

När jag började skriva den här bloggen visste jag av egen erfarenhet att jag är en person som ger upp, en som misslyckas. Vilket härmed är bevisat. Igen.

Förtvivlat och med skammens rodnad över hela kroppen och med sorgtyngd själ läser jag från den 15 juni 2008:
"Idag startade jag på min väg mot maraton genom att springa ett träningspass på 2 km. Det tog 15.38 minuter.  Detta är mitt utgångsläge. Det är max vad jag klarar av just nu."

samt

"... den senaste tolvmånadersperioden har jag bara löptränat i snitt 1 - 2 gånger per vecka. Och de senaste sex veckorna har jag inte tagit ett enda steg. Varför inte det? Ingen aning. Jag har bara inte kommit mig för. Däremot har jag gått upp i vikt. Så till den milda grad, att tyngre än jag är i dag, har jag aldrig varit tidigare. Och då har jag ändå varit tung i många år. Min övervikt är 20-40 kilo."

Idag - ett år och 11 månader senare önskar jag att jag hade haft ett så fint utgångsläge.
     Samma två kilometer avverkades häromdagen på 18.33 minuter. Senaste året har jag sprungit totalt 15 mil och några 1-2 gånger i veckan är det då rakt inte tal om. Inte ens 1-2 gånger i månaden.

     Vikten har ökat ytterligare 10 kilo och trots att jag alltid varit tjock så är det först nu jag på riktigt anser mig vara en riktigt fet människa. Ni vet en sådan där som pustar när hon mödosamt reser sig från soffan. En som inte kan böja sig ner och plocka upp en tappad vante från marken utan stora, stönande besvär. 
     Inte en enda av min träningsjackor går att stänga. Inga blixtlås går igen runt byst och buk. Att försöka få på sig, den största, sportbehån kräver armstyrka och god kondition.

Konditionen är under alla gränsnivåer för ohälsa som finns, vilopulsen hög och benen fulla med mjölksyra vid minsta trappsteg. Att kliva upp på en trottoarkant är jobbigt.  

Och ändå. Nu ska jag springa maraton. Fast jag inte alls vill. Men för att jag måste.

Jo, det skulle jag verkligen. Så var ju tanken hela tiden. Maratonsträckan ska avverkas, oavsett tid, men helst på ett riktigt maratonlopp och på utsatt maxtid. Varför då? Det kan man undra. Maraton är väldigt långt. Det är jobbigt att köra bil fyra mil. Så varför ens försöka göra det till fots? Svaret är, som alltid: för att jag måste.

Nu är det ett år och nio månader sedan jag senast skrev ett inlägg i den här anonyma bloggen. Tiden har jag ägnat åt att inte träna och att gå upp tio kilo i vikt. Samt att inbilla mig själv att jag ska springa maraton. Namngivet, fastställt, tidsbestämt, anmält och betalt.

    Men även denna gång gör jag mig själv och alla omkring mig besviken. Som en rökare som varje vecka och varannan månad säger "Jag ska sluta", men du vet att du kommer att få stå ut med röken även fortsättningsvis. Vill man inte umgås med rökare eller feta människor ska man bara ge sig i lag med rökfria smalisar. För de ändrar sig inte. Det gör de aldrig.

Varför bekymrar jag mig att återuppta den här bloggen? För att det är det här den här bloggen handlar om. Den handlar inte om att springa maraton, den handlar om att inte springa maraton. Fast man vill. Den handlar om att misslyckas gång på gång med det man påstår sig vilja. Den handlar om misslyckande, dålig karaktär, låg självkänsla, hopplöshet, skam och skuld.

Den här bloggen är ingen framgångshistoria. Det är min historia. Och hittills har den gått en tydlig väg. Jag har fan blivit sämre och sämre.

Men nu - nu förstår ni - ska jag springa maraton, igen!

Och som vanligt har jag alltför kort tid på mig för att ens ha skuggan av en chans att klara det.