Jo, det skulle jag verkligen. Så var ju tanken hela tiden. Maratonsträckan ska avverkas, oavsett tid, men helst på ett riktigt maratonlopp och på utsatt maxtid. Varför då? Det kan man undra. Maraton är väldigt långt. Det är jobbigt att köra bil fyra mil. Så varför ens försöka göra det till fots? Svaret är, som alltid: för att jag måste.

Nu är det ett år och nio månader sedan jag senast skrev ett inlägg i den här anonyma bloggen. Tiden har jag ägnat åt att inte träna och att gå upp tio kilo i vikt. Samt att inbilla mig själv att jag ska springa maraton. Namngivet, fastställt, tidsbestämt, anmält och betalt.

    Men även denna gång gör jag mig själv och alla omkring mig besviken. Som en rökare som varje vecka och varannan månad säger "Jag ska sluta", men du vet att du kommer att få stå ut med röken även fortsättningsvis. Vill man inte umgås med rökare eller feta människor ska man bara ge sig i lag med rökfria smalisar. För de ändrar sig inte. Det gör de aldrig.

Varför bekymrar jag mig att återuppta den här bloggen? För att det är det här den här bloggen handlar om. Den handlar inte om att springa maraton, den handlar om att inte springa maraton. Fast man vill. Den handlar om att misslyckas gång på gång med det man påstår sig vilja. Den handlar om misslyckande, dålig karaktär, låg självkänsla, hopplöshet, skam och skuld.

Den här bloggen är ingen framgångshistoria. Det är min historia. Och hittills har den gått en tydlig väg. Jag har fan blivit sämre och sämre.

Men nu - nu förstår ni - ska jag springa maraton, igen!

Och som vanligt har jag alltför kort tid på mig för att ens ha skuggan av en chans att klara det.