När jag började skriva den här bloggen visste jag av egen erfarenhet att jag är en person som ger upp, en som misslyckas. Vilket härmed är bevisat. Igen.

Förtvivlat och med skammens rodnad över hela kroppen och med sorgtyngd själ läser jag från den 15 juni 2008:
"Idag startade jag på min väg mot maraton genom att springa ett träningspass på 2 km. Det tog 15.38 minuter.  Detta är mitt utgångsläge. Det är max vad jag klarar av just nu."

samt

"... den senaste tolvmånadersperioden har jag bara löptränat i snitt 1 - 2 gånger per vecka. Och de senaste sex veckorna har jag inte tagit ett enda steg. Varför inte det? Ingen aning. Jag har bara inte kommit mig för. Däremot har jag gått upp i vikt. Så till den milda grad, att tyngre än jag är i dag, har jag aldrig varit tidigare. Och då har jag ändå varit tung i många år. Min övervikt är 20-40 kilo."

Idag - ett år och 11 månader senare önskar jag att jag hade haft ett så fint utgångsläge.
     Samma två kilometer avverkades häromdagen på 18.33 minuter. Senaste året har jag sprungit totalt 15 mil och några 1-2 gånger i veckan är det då rakt inte tal om. Inte ens 1-2 gånger i månaden.

     Vikten har ökat ytterligare 10 kilo och trots att jag alltid varit tjock så är det först nu jag på riktigt anser mig vara en riktigt fet människa. Ni vet en sådan där som pustar när hon mödosamt reser sig från soffan. En som inte kan böja sig ner och plocka upp en tappad vante från marken utan stora, stönande besvär. 
     Inte en enda av min träningsjackor går att stänga. Inga blixtlås går igen runt byst och buk. Att försöka få på sig, den största, sportbehån kräver armstyrka och god kondition.

Konditionen är under alla gränsnivåer för ohälsa som finns, vilopulsen hög och benen fulla med mjölksyra vid minsta trappsteg. Att kliva upp på en trottoarkant är jobbigt.  

Och ändå. Nu ska jag springa maraton. Fast jag inte alls vill. Men för att jag måste.