Två gånger i veckan är för lite. Tre ger kontinuitet och effekt.  Den försiktiga starten av min maratonkarriär får nu anses vara över och tre träningspass i veckan måste bli en självklar del av mitt liv framöver. Hur jag ska uppbringa den viljestrykan har jag ingen aning om.

Jag har ännu inte berättat exakt när min maratonoskuld ska tas. Men det är ödesbestämt, och det är inom en snarare framtid än ni tror och än vad som är mänskligt möjligt.

Löpglädjen finns där - medan jag springer. Men mellan passen känns det bara som en börda. Jag känner ingen övertygelse om att jag ska klara av en mara, framförallt inte på sex timmar. Tanken på att spräcka maraoskulden fyller mig inte med energi och kämpaglöd utan bara med motvilja, obehag och vånda. Jag är helt övertygad om min oförmåga.

Dessvärre känner jag mig också helt nollställd när det gäller träningsupplägg. Vad ska jag ha för plan? Det enda raka borde vara att lära mig springa långt, hålla på länge, mata på, vara uthållig, varva jogg och gång, lufsa, lunka, promenera, springa timme ut och timme in, så ofta och så länge och så mycket jag bara kan. Men om det tar mig 25 minuter att springa tre kilometer så fort jag kan - borde jag då inte hellre först och främst försöka bli en ordinär joggare som springer en halvmil på någon slags vettig tid? Mitt första mål borde vara att klara först tre, sedan fyra och sedan fem kilometer på 24, 32 respektive 40 minuter. Innan man ens har den nivån - som alla andra människor oavsett kön, ålder, vikt och andra förutsättningar klarar av inom ett par veckor! - synes det inte bara onödigt, utan också löjeväckande att ens tänka maratontankar.

Det är tur att man är anonym. Annars fick man skämmas.

Tisdagar är lika med löpträning på bana. Fyrahundra exakta meter röd tartan. Oavsett om det gäller kort och snabb distans, långa eller korta intervaller eller sinnrika upplägg av stegar, stående eller joggande vila av olika längd eller bara ett helt vanligt distanspass på 10-20 varv så gillar jag verkligen att springa på bana.

Ännu har jag ingen riktig plan, inget maratonträningsprogram som jag följer, inget personligt anpassat upplägg, ingen tanke för hur jag ska bli en sextimmars maratonlöpare. Att jag valde ett kort intervallpass på tre serier om 3 x 400 meter med 1,30 minuters ståvila och ett varvs gående serievila denna tisdag berodde enbart på att det var vad min träningskompis skulle göra. Han springer ganska exakt dubbelt så fort som jag. Där mitt varv tar runt tre minuter tar hans en och en halv. Det ger inspiration att ha kamrater på banan, och extra roligt när man kämpar med samma träningspass, även om man inte springer axel mot axel, tå mot häl. Våra ståvilor sammanföll ganska ofta och ett par flåsande ord kan ge mycket uppmuntran och inspiration.

Det kan synas magstarkt att köra intervallpass på min nivå och måhända gör det mig inte fortare till en maratonlöpare, men för mig betyder korta intervaller på bana glädje. Vilket kanske är den viktigaste ingrediensen om man någonsin ska springa maraton överhuvudtaget.

Därför kände jag mig väldigt nöjd med mitt träningspass, detta mitt fjärde sedan Ingivelsen om Spräckandet av Maratonoskulden. Mina intervaller sprang jag i 7,30 - 7,50-fart och totalt med mellanliggande gångvarv och avslutande nedjogg blev det nästan fem kilometer på knappt 40 minuter. Klart bättre än i söndags med andra ord, även det faktum till trots att jag stått och vilat i 1,30 minuter vid sex tillfällen.

Hursomhelst lämnade jag banan med tillfredsställelse i kropp och själ och utan några som helst tankar på att det är långt, mycket långt från noll till maraton.

Ytterligare ett träningspass närmare maraton. Men ändå så långt borta. I söndags var det dags för tredje passet, sedan ingivelsen att jag ska spräcka maraoskulden. Den ingivelse, som på den 45:e dagen av total icketräning, lät livet ta en oväntad riktning. Nej, vad säger jag - jag menar självklart att livet tog en väntad riktning. Även om den kom oväntat sent. Den kom väl i grevens tid, helt enkelt.

Så jag gav mig i väg på min raksträcka, min road to hell, i akt och mening att springa 3-4 kilometer i ganska prick åttaminutersfart. Om jag hade klarat 2 km i 7,49-fart på det första passet lät det som en rimlig upptrappning. Men jag hade fel. Första kilometern tog 8,18 och sedan sjönk hastigheten för varje avverkad asfaltskilometer. Jag försökte hålla farten upp i tre hela kilometer och 3000 metersmarkeringen på min gps-klocka passerades efter 25,23 minuter. Jag sänkte farten, men började inte gå, och fortsatte 1,3 km ytterligare. Visserligen kändes det gott i kroppen att komma ut en sväng. Benen kändes skönt ansträngda. Lungorna sög girigt in lantluften. Hjärtat trivdes med att få bulta. Men mitt sinne var modstulet.

Inte bara har jag tappat all fart. Jag har heller ingen som helst uthållighet. Och är det något en maratonlöpare behöver så är det uthållighet. I mitt fall är det även viktigt att få upp en viss hastighet. Ett kort pass på 3-5 km måste gå i en betydligt högre kilometerfart än den tänkta marafarten.

Håller man 8,31-fart går man i mål på maran på 5,59,22. Exakt den fart jag orkade hålla i 3 km i söndags. Med uppbådande av både viljestyrka och inte oansenlig fysisk ansträngning.

Ibland när jag sitter vid min dator, fyller i min träningsdagbok eller ligger i min säng innan jag somnar så tänker jag att jag säkert skulle kunna springa fortare, om jag bara ansträngde mig. Att jag är lat, eller åtminstone lite bekväm. Att jag inte vågar ta i. Att jag lullar, istället för att pressa mig lite. Att alla människor i hela världen oavsett ålder, kön och andra förutsättningar faktiskt kan springa 3 km fortare än 25 minuter. Men på detta pass vet jag att jag verkligen gjorde det bästa jag kunde och det gick inte fortare än så här, och jag orkade inte hålla ens den farten längre än så här. Så illa är det. Så nu känner jag mig ganska modstulen.

Det där med att springa maraton känns inte längre som någon reell dröm för mig. Inte ens om jag måste, skulle jag kunna.  

Varför heter bloggen Anonyma maratonlöpare? Kunde den inte hetat Från noll till maraton istället? Eller The road to nowhere. Är det någon hemlig sammanslutning som ligger bakom? På fråga a) säger vi att jovisst hade den kunnat heta så. Och på b) säger vi att nej, sammanslutning är väl att ta i.

Bloggen heter Anonyma maratonlöpare därför att jag tror att vi finns. Helt säker kan jag inte vara, då hade vi ju inte varit anonyma. Jag ser några olika kategorier framför mig:

Nybörjarlöparen som ännu inte har sprungit längre än elljusspåret på 2,5 kilometer där hemmavid. Men som redan efter sjätte passet kände att det var något som lossnade och redan har börjat drömma om att springa sitt första maraton. Men det vågar nybörjaren inte tala om för sin omgivning, då skulle de börja skvallra med varann om övermod, hybris, vansinne och dålig självkännedom. Med visst fog.

Motionärslöparen som föralldel springer ett par, kanske tre gånger i veckan nästan alla månader på året och som gjort det minst ett par år. Van att springa en mil och tar understundom en runda på 15-18 kilometer. Men som springer väldigt långsamt. Många skulle kalla det jogging. Motionärslöparen har sprungit några enstaka av de stora motionsloppen och hamnar väl på den nedre halvan av resultatlistan. Denna löpare drömmer om att springa maraton, men vågar inte i rädsla för att komma sist redan efter några kilometer, rädsla för att bli varvad, rädsla för att inte hinna i mål innan funktionärerna har gått hem och maxtiden har gått ut. Motionärslöparen skulle säkerligen klara av sin mara på sex timmar, men vågar inte. Rädd att det inte duger.

Vanelöparen som redan har avverkat många maror, räknar med att göra den hundrade innan året är slut. Vanelöparen tränar 5-6 mil i veckan, ja räknar man med alla maratonlopp och några ultramaraton också så ligger kanske veckosnittet på närmare tio mil. Det har han gjort i 20, 30, 40 års tid. Han är magerlagd, uthållig, intelligent, enstörig och social på samma gång. Hans omgivning tror han är allvarligt sjuk. Arbetskamrater, släktingar, grannar, vänner och familj har i många år ansett att vanelöparen springer så mycket för att hålla ångesten borta. Ingen människa kan springa så där mycket, som mår bra och är i balans. Vanelöparen vågar därför inte berätta att han är anmäld till Tjottahejti maraton sista juni, Långtbortistanmaran i juli och Byxkroks ultra i augusti. Och att höstens weekendresa med hustrun till Warszawa enbart är bokad för att maran går den helgen.

Och så jag, som skäms för att jag är så långsam. Därför att jag är den enda som inte klarar av att börja löpträna och sedan förbättra mig stadigt för att inom ett år springa maraton på 4-5 timmar. Som alla normala människor gör. Ja, i den mån de människor som börjar löpträna och springer maraton kan betecknas som normala. Jag, en person som inte är så där lyckad som alla andra. Andra, som glatt berättar att "första gången jag gav mig ut i löpspåret orkade jag inte ens springa 200 meter, men jag ökade med 100 meter vid varje runda och jag sprang tre gånger i veckan och efter ett par månader sprang jag 5 kilometer. Det gick långsamt, det tog en halvtimme, men jag hade fått blodad tand och började följa ett program och ett år senare sprang jag Stockholm marathon. På köpet hade jag dessutom gått ner 12 kilo i vikt, även om jag inte var direkt överviktig när jag började springa heller". Sådan är inte jag. En halvmil på en halvtimme - vilken dröm! Det räknar jag inte med att klara, någonsin.

Nej. Jag utgör den fjärde kategorin Anoyma Maratonlöpare. Som inte blir snabbare, som inte går ner i vikt, som inte kommer upp i flera mil i veckan. Som den enda personen som kan springa 3 kilometer utan att stanna - på 25 minuter, inte en sekund snabbare, inte en meter längre. Som likförbaskat vill springa maraton. Eller - inte vill. Utan måste.

Finns det flera som jag?

Ja, det var det här med sex.

Jag borde ha sprungit maraton redan. Jag skulle ha kunnat springa maraton. Kanske. Men inte under sex timmar. Nu finns det väl ingen lag som säger att man inte får springa maraton om man inte kan göra det under sex timmar. Även om jag känner folk som anser att ingen som behöver mer än 3 timmar och 30 minuter på sig för 42 km överhuvudtaget har någon mänsklig rätt att a) ställa sig på startlinjen till ett maratonlopp eller b) kalla sig löpare.

Men eftersom jag inte har klarat sex så har jag förblivit oskuld.

Stockholm marathon har sex timmar som gräns för att få fullfölja. Under vägen finns det några ytterligare tidsgränser som man måste hinna passera innan där dras ett rep. Många andra maratonlopp har samma maxgräns. Men det finns också andra lopp som har generösare tidsgränser eller rentav ingen gräns alls. Till dessa hör New York marathon. I Amerika hyllas de som gör sin mara på 18 timmar lika mycket som dem som vinner loppet på lite drygt två timmar. Jänkarna har känsla för vad som är stort och värt respekt! I Stockholm har all publik lämnat banan innan ens de som går i mål på drygt fem timmar har passerat ute på Djurgården, vid Nybroviken, över Västerbron och kämpat sig i mål genom Vasastan upp mot Stadion. Funktionärerna har sopat upp alla använda muggar och svampar och håller för fullt på att packa undan material och bord. De ser lite störda, nästan förvånade, ut när det kommer löpare och vill ha sportdryck eller frågar efter saltgurka. Trafiken släpps på och de allra långsammaste får springa på trottoaren bland lördagsfestande stockholmare med en öl innanför västen och en i näven. Kryssa mellan turister, flanörer, uteserveringar och löpare som är på väg mot tunnelbanan med medaljen om halsen. Det är ingen riktig glamour över att vara långsam löpare.

Men klarar man sex. Då måste man göra det.

Idag var det dags för löppass nummer två. Någon smekmånad var det definitivt inte längre tal om. Men jag var beredd. Så här är det alltid när man ska komma igång efter en en tid av oträning. Första passet känns alltid lätt och kul. Man förleds att tro att nämen så mycket har jag kanske inte tappat ändå. Det kanske rentav är bra med en viloperiod? Det är den listige Löpguden som gör sådär bara för att man ska luras att ge sig ut på nästa pass. Men där tar det stopp! Med missmod i hjärtat får man erkänna för sig själv att man visst har tappat en hel del. Att det är en lång väg att vandra från noll till maraton.

Idag bestämde jag mig för att springa tre kilometer. Eller snarare 3,2 eftersom jag valde att springa på löparbana - enkelt, platt, bekvämt - så att det blev åtta hela varv. Jag gav mig iväg utan annan uppvärmning än ett par hundra meters promenad från parkeringen och lät kroppen bestämma tempot. Det visade sig att kroppen hamnade på 8.10-fart Det var jobbigt, men inte outhärdligt. Varven gick i jämn fart. Efter 2 km bestämde jag mig för att jag skulle fortsätta även efter det åttonde varvet - om, och så länge, jag orkade hålla samma fart. Men det blev jobbigt och det sista varvet krävde uppbådande av en del viljestyrka. Alltså stannade jag efter de tänkta åtta varven och pustade ut och drack en halv flaska vatten i prick 1 ½ minut. Sedan joggade jag ytterligare tre varv men orkade inte hålla samma tempo och behövde även gå några meter vid ett par tillfällen per varv.

Efter ytterligare några minuters vila, i trevligt samspråk med min träningskompis, sprang jag slutligen två varv. Dessa två varv gick i exakt den fart jag måste hålla för att klara ett maraton på sex timmar. Jag hade inte orkat ett enda varv till, just då, just där.

Det är en mycket lång väg från noll till maraton.

Idag startade jag på min väg mot maraton genom att springa ett träningspass på 2 km. Det tog 15.38 minuter.  Detta är mitt utgångsläge. Det är max vad jag klarar av just nu. Ska jag springa längre måste jag sänka farten. Ska jag springa fortare orkar jag bara en kilometer.

Visst - jag har sprungit förut. För mindre än ett år sedan kunde jag springa både 5 och 10 kilometer. Om än i motsvarande tempo som dagens tvåkilometerare. Ja, jag kunde rentav bränna av en halvmara, om jag fick varva med gång. Men den senaste tolvmånadersperioden har jag bara löptränat i snitt 1 - 2 gånger per vecka. Och de senaste sex veckorna har jag inte tagit ett enda steg. Varför inte det? Ingen aning. Jag har bara inte kommit mig för.

Däremot har jag gått upp i vikt. Så till den milda grad, att tyngre än jag är i dag, har jag aldrig varit tidigare. Och då har jag ändå varit tung i många år. Min övervikt är 20-40 kilo. Det mindre är vad jag själv skulle vilja tappa i vikt. Det större antalet kilo är i jämförelse med vad som skulle göra mig till en mer lättlöpt person. Faktum är dock att jag för tillfället är över det rimligas gräns. Och det finns ingenting, absolut ingenting, som talar för att jag skulle minska i vikt.

Så varför jag i exakt detta nu fick för mig att bli av med maratonoskulden, när oddsen är emot mig mer än lovligt, det vet jag inte. Jag bara kände på det där tvåkilometerspasset - redan efter ett par hundra meter - att jag tycker om att springa. För att det ska vara roligt att springa behöver man ha ett mål, och man måste löpträna. Bästa sättet att komma sig för att träna är att ha ett mål. Ja, ni ser. Allting går ihop i cirklar.

Mitt mål skulle kanske hellre vara att orka springa 5 km eller rentav en mil. Det är rimligare, roligare, lättare, vettigare.

Men oskulden ska inte spräckas för att jag vill det. Utan för att jag måste.

Det är dags att bli av med oskulden. Nu kanske någon tror att det här handlar om sex. Det gör det också. I allra högsta grad. Jag ska springa maraton på max sex timmar. 42 195 meter. Sex timmar.

Maraton är en löpsträcka som har sina rötter i en sägen om en budbärare vid namn Feidippes som sprang från byn Marathon till Athen med budskapet om segern i slaget vid Marathon 490 år före Kristus. När han lämnat sitt meddelande föll han död ned. Det var en ungefär fyra mil lång sträcka. Att sträckan sedan blev just 42 195 meter beror på att det var så banan i OS i London 1908 blev dragen och till Paris-OS 1924 så bestämde man att just den sträckan skulle gälla som officiell maratonsträcka. En slump gav alltså den magiska sträckan som hundratusentals löpare har jagat, fruktat, bevekat sedan dess. Det är långt. Som mellan Stockholm och Södertälje. Eller Eskilstuna och Arboga. Från Landskrona till Malmö. Tågsträckor. Bilresor.

Man kan springa ännu längre än maraton. Ultramaraton blir det då. Ett maraton är per definition 42195 meter långt, ett ultramaraton är allt som är längre.  Ändå är inte 42196 meter så himla mycket längre än maraton. Men fullt tillräckligt. Längre än en mänsklig hjärna kan förstå.

De flesta människor har inte sprungit maraton. Dit hör jag. Vi är maratonoskulder. Jag är osäker på om det finns något som talar för att ge upp sin maratonoskuld. Men jag är helt säker på att det är just det som måste ske.

Inte för att jag vill. Utan för att jag måste.